Roberto och hans fru Roberto och hans fru

Roberto bodde i den äldre stadsdelen från 1600-talet, bara ett kvarter ifrån Centrum Historico. Så vi åkte på Trinidads smala, slitna kullerstensgator, där ogräset stack upp mellan de gamla gatstenarna. Förbi terrakottafärgade hus, in i gränderna där ingen turistbil någonsin hittar och fram till ett lågt envåningshus i ljussgrönt. Där stannade vi framför den öppna dörren. Några grannar tittade nyfiket på oss när vi klev ur och gick in i huset.

 

Vi kom direkt in i ett smalt vardagsrum, som i alla andra hus skulle ha fungerat som hall. Rummet var möblerat med en röd soffgrupp av galon: en tvåsitssoffa med en fåtölj på var sida. De stod framför en liten TV, som visade en typisk relationsserie. Bredvid TV:n och runt om i rummet fanns många små prydnadssaker av porslin. En vindfångare av små lerklockor hängde från taket och en liten fläkt surrade stilla från ett hörn. Inne i vardagsrummet låg hans fru utsträckt på den röda tvåsittssoffan med fötterna uppe på ena armstödet och läste en veckotidning. Hon låg med huvudet bortvänt och såg oss först inte när vi klev in. Hon reste sig dock snabbt, både glad och förvånad och hälsade oss välkomna. Roberto förklarade vilka vi var och hon bjöd oss att sitta ner i soffan medan hon hämtade varsitt glas mangojuice.

 

Bostadshusen i Trinidad är ofta möblerade på det här viset. Med vardagsrummet nära den öppna ytterdörren. Jag skulle tro att det är lättare att vara social och prata lite med grannarna, slinka in lite kort bara, när det är möblerat på det här sättet. Det blir ett bättre fungerande vardagsliv med naturlig, spontan kontakt med alla som bor i närheten.

 

Trots att hans fru inte heller kunde särskilt mycket engelska så gick det alldeles utmärkt att tillsammans prata på rätt bra. Vi fyllde i åt varandra när vi inte kom på det rätta ordet och många ord på spanska och engelska är trots allt ganska lika varandra. Vi hade rätt kul under den timme vi var där. Men nu var vi nyfikna på huset. Det är inte så ofta man går hem till folk som bor i ett så gammalt hus som de gjorde. Så vi frågade ifall vi fick gå runt och titta och hon visade oss mer än gärna runt.

 

Vi fortsatte längre in i huset, förbi den kombinerade hallen och vardagsrummet. Där låg köket. Det var ganska litet men modernt. Bredvid köket fanns en öppen dörr till en uteplats. Den var möblerad med några gungstolar. Där kan de sitta och prata avskilt om kvällarna och laga mat på en enkel grill. En stentrappa i hörnet ledde upp till taket.

 

  • Får vi gå upp och titta? undrade vi.

 

  • Si, si, nickade hon.

 

Vi gick uppför den smala stentrappan, förbi kläderna som hängde på tvättlinan och klev ut på en öppen, solbelyst terass. Vilken härlig uteplats! Vilken utsikt! Bara ett kvarter bort såg vi klockstapeln på kyrkan som fanns mitt i Centrum Historico. Ett stort Akaciaträd fanns i närheten. Åt andra hållet såg man de blå Escambraybergen i bakgrunden. När jag tittade ut över husen syntes gammalt, enkupigt, terracottafärgat taktegel överallt. Mitt emot oss var ett hus rivet och där fanns nu en skräpig ödetomt.

 

Jag lutade mig ut över muren och såg ner på gatan där vår bil stod. Det var nästan inga människor ute så här mitt på dagen. Det var för varmt. Luften stod stilla. Dallrande. Svettigt. En kvinna gick förbi i gränden. Hon hade ett stort, rött paraply uppfällt som skydd mot solen. Hon mötte två arbetarkarlar i medelåldern med bar överkropp.

 

Robertos fru berättade att deras dröm var att kunna inreda terassen som ett Casa Particulares, där turisterna kunde stanna några nätter. Men till det fordras pengar och tillstånd. Vi gick nerför stentrappan igen.

 

  • Vilken musik är populär här på Kuba? frågade jag. Vad heter era populära artister?

Jag tänkte att jag skulle kunna köpa en cd med deras mest berömda artister. För tyvärr hade bilradion gjort oss besvikna. Vi hade sett fram emot att höra populära salsalåtar spelas på radion, medan vi körde omkring. Ungefär som på hotellet i Havanna, som hade en Latinokanal på TV:n. Den hade vi på jämt. Där var det väldigt bra låtar. Men på bilradion, fick vi aldrig höra bra musik. Istället var det politisk propaganda som sändes ut, där ord som REVOLUCION, VICTORIA O MUERTE!, uttalades av en gravallvarlig stämma. Ibland hördes det faktiskt någon gammal schlagerlåt från 60- och 70-talet, men då i en konstig, kubansk version som absolut inte gav rättvisa till låten.

 

  • You like Cuban music? I´ll make you a cd, sa hon.

 

Hon skulle samla lite traditionell kubansk musik tillsammans med andra populära artister och bränna det på en cd åt oss. Den kunde vi hämta imorgon.