Che Guevara på Plaza de la Revolucion Che Guevara på Plaza de la Revolucion

Så småningom rullar vi äntligen in i Santa Clara. Det här ska bli skojigt! Jag har läst en del om Che Guevara och har inte kunnat undgå att se hur pass hårt han exploateras. Han framställs som en mytisk rockstjärna. Alla exploaterar honom. Från officiellt håll, ända ner till alla försäljare som trycker upp T-shirts, plånböcker, nyckelringar osv med hans ansikte på. Framför allt det berömda fotot som togs av honom där han bär sin basker med röda stjärnan. Det fotot är taget 5 mars 1960 av fotografen Alberto Korda. Där står han och tittar ut över folkhavet, helt försjunken i sina egna tankar, medans Fidel Castro håller ett tal. Jag hade själv en T-shirt med det fotot på, när jag var liten kille. Fast då visste jag inte alls vem han var, bara att fotot var häftigt. Och nu är jag i hans egen stad, där han har sitt eget muséum och ligger begravd.

 

Vi kommer in på en smal, liten gata som leder ända in till centrum. Som vanligt har vi inte en aning om hur många Casa Particulares det finns. Ännu mindre var de finns någonstans. Så vi kör väldigt sakta och försöker hålla utkik efter den lilla skylten med ett blått ankare på vit botten. Det är inget svårt att köra sakta, för det är nästan ingen trafik alls på gatan. Så får vi syn på den välbekanta skylten på en dörr och stannar vid trottoarkanten. Fast på vänster sida den här gången. Tydligen verkar det vara något sorts kontor.

 

  • De kanske förmedlar olika rum här, säger jag optimistiskt. Vi går in och frågar om det finns något rum ledigt.

 

Den här gången vill vi bo mitt i stan. Mitt i vardagslivet. Kunna sitta precis utanför vårt hus och känna pulsen från det vanliga livet kubanerna lever. Kanske småprata lite med någon som kan några ord engelska. Jag kliver ur bilen och knackar på. Dörren öppnas av en äldre man som ber oss komma in och vänta. Så vi slår oss ner i varsin gungstol inne i den stora, luftiga hallen, medan han hämtar någon som förstår utrikeska. Vi tittar oss omkring, medan han är borta. En bred stentrappa med trappräcke i svart, sirligt smidesjärn ringlar sig upp mot övervåningen. Stora, gröna krukväxter i fönstren. Gamla tavlor hänger på väggarna och stora mattor täcker det slitna stengolvet. Högt i tak. Luft. Rymd. Här skulle vi trivas, hinner jag tänka innan han är tillbaka igen med en några år yngre person. Det visar sig att det finns ett rum ledigt, tvärs över gatan. Han ringer ett samtal på sin gamla svarta bakelittelefon och sen följer han oss dit.

 

Vi hamnar då hos ett par i 40-50 års åldern och deras gamla föräldrar. De kan i princip ingen engelska, men vi lyckas med teckenspråk komma överrens om att stanna ett par nätter, äta kvällsmaten där ikväll och två frukostar. Bilen kunde jag tryggt lämna kvar på gatan utanför huset. Det händer ingenting när den står här, försäkrar de. Här är lugnt. De visar med teckenspråk att de håller ett öga på den.

 

Huset vi ska bo i är ett ljust tvåvåningshus med en liten balkong på övervåningen. Stora galler av konstsmide täcker våra fönster och ytterdörren ut mot gatan. Trottoaren är smal och deras bil, en gammal amerikanare från 1950-talet, står parkerad utanför. Bilen, som har kvar sin röda originallack, saknar sina dörrhandtag och backspegel på högra sidan. Lite längre bort på gatan sitter grannarna på enkla stolar på trottoaren. En del sitter direkt på trottoarkanten. Några cyklister, hästdroskor och förbipasserande rör sig i sakta mak längs vägen. Det ser charmigt och tryggt ut.

 

Vi kommer in i en smal hall och vårt rum ligger omedelbart till vänster. Först är det ett stort vardagsrum med fönster ut mot gatan. Där har de ställt upp några fåtöljer och gungstolar. Sen fortsätter man in i sovrummet. Det är ett stort rum med plats för en hel familj. Två dubbelsängar med en flyttbar rumsavdelare av trä emellan sängarna, handfat, toalett, två fläktar, en i taket med fyra vingar som snurrar sakta och en bordsfläkt. Allting är gammalt och nött, men funktionsdugligt. På en liten pall står en mindre TV som jag omedelbart slår på och kommer direkt in i en fotbollsmatch från VM. Den här gången spelar England mot Algeriet. Jag avbryter genast uppackningen och lägger mig på sängen istället. Här gäller det att prioritera.

Santa Clara

Grundades 15 juli 1689 av 175 personer som valde att flytta ifrån kuststaden San Juan de los Remedios, då den ständigt var utsatt för piratattacker. De flesta hade redan släktingar boende i området. De återförenades på en kulle under ett Tamarindträd och en mässa hölls där för att fira återföreningen. Sedan dess kallas platsen för Loma Del Carmen. En kyrka har byggts och en fjärde generation av Tamarindträdet växer nu på platsen.

 

Staden Santa Clara byggdes i närheten av kullen och på dess torg, Parque Vidal, byggdes en liten träkyrka. Den ersattes 1725 av en stenkyrka, men revs 1923 för att bereda mer plats för det stora, kvadratiska torget. Ett beslut som fortfarande framkallar mycket kritik från de boende i staden. Borgmästaren ångrade sitt beslut och betalade senare höga böter till kyrkan för rivningen.

 

Santa Clara ligger mitt i landet och blir en naturlig knutpunkt för trafiken mellan landsändarna både i Väst-Östlig som Nord-Sydlig riktning. Staden växer sakta men säkert.

 

Det finns tre välkända personer förknippade med staden. En av dem är Marta Abreu de Estévez som finansierade stora byggen i staden. Hon och hennes man stöttade även rebellerna under frihetskriget mot Spanien 1898-1902. Hon står staty i Parque Vidal, men ligger begravd i Havanna.

 

Den andra personen är Leoncido Vidal. Han var överste i landets frihetsarmé och dog i strid, just på detta torg, 1896. Torget är uppkallad efter honom och han har en byst mitt på torget.

 

Den tredje personen är Ernesto Che Guevara som besegrade diktator Batistas armé nyårsafton 1958. Staden försvarades då av Batistas soldater som uppgick till 3000. Che Guevara intog Santa Clara 28 december 1958 med hjälp av enbart 300 gerillakrigare. Striderna utkämpades inne i staden, kvarter för kvarter, gata för gata. Sedan attackerade han på nyårsaftonen ett pansartåg och orsakade en tågurspårning för de soldater som skulle undsätta Batistas trupper. Batistas soldater gav då upp utan ytterligare strid.

 

Pansartåget med fyra vagnar och den uppbrutna rälsen står fortfarande kvar som ett minnesmärke i staden, tillsammans med den bulldozer som användes för att bryta upp rälsen.

 

Che Guevara ligger idag begravd i Santa Clara. Han har både ett muséum och ett mausoleum i staden.