V?r Geely och deras Plymouth  50-talstaxi V?r Geely och deras Plymouth 50-talstaxi

 

Frukost i Cienfuegos

Söndag 13 juni 09:00

 

Frukosten dagen därpå, var betydligt bättre. Nypressad mangojuice, omelett, ost, skinka, bröd och kaffe. Familjen hade en trivsam, inmurad trädgård med en liten hammock, en blå plastpool åt barnen och så Kubas speciella, vita, utsmyckade gungstolar av järn, som är lite bredare och kortare än traditionella svenska gungstolar, som är smala med hög rygg. Vardagslivet pågick som vanligt hos familjen. Klädstrecket fylldes på med nytvättade kläder medan vi satt där i trädgården och åt frukost.

 

Sen gick vi ner till centrum för att se Cienfuegos. Rakt igenom staden löper två, paralella, spikraka huvudgator med ett Prado, promenadstråk, i mitten. Det verkar vara en mer välmående stad än Havanna och här finns flera enormt, vackra hus. Hela innerstaden är också uptagen på Unescos världsarvslista tack vare sina många nyklassiska byggnader. En del av dem är restauranger och caféer och man kan sitta och dricka rom på deras verandor och se ut över vattnet och horisonten. Det fanns förvånansvärt lite bilar i Cienfuegos. Gatorna var fullkomligt bilfria. Såg man någon, så stod de parkerade. Istället fanns det ett flertal hästdroskor som klapprade fram i sin egen makliga takt.

 

En gång stod vi utanför den lilla polisstationen. Två poliser satt på muren i skuggan under träden, bredvid sina Lador och småpratade med varandra. De såg lugna, för att inte säga uttråkade, ut. De hade ingenting att göra. Kriminaliteten är inte särskilt hög på Kuba. Vi stod under ett gigantisk träd, troligtvis en Banjan, som är en variant av ett Fikusträd. Det trädet hade absolut platsat i Sagan Om Ringen med sina många luftrötter. Det såg ut som stiliserat brunt regn som hängde ner mot trottoaren. Det var ett stort träd. Det hade säkert en omkrets av 20 meter. Det var skuggigt och svalt där i hörnet av parken och vi stod och tittade fascinerat på luftrötterna och filmade dem.

 

Det var alldeles tyst runt omkring oss. Inget ljud alls hördes. Inga bilar, inga signalhorn. Vi njöt av tystnaden. Men efter en stund så hördes ett välbekant ljud. Det var klappret av hästhovar som kom allt närmare. En hästdroska med träflak bakpå, med plats för 3-4 personer, skrittade makligt förbi under trädgrenarnas luftrötter. Bakpå flaket fanns en handtextad skylt av pappkartong som talade om hur många peso det kostade att åka med. Hästdroskan svängde om hörnet och fortsatte nerför gatan. Klapprandet försvann sakta i fjärran.

 

Senare, en bit utanför själva centrum, såg vi flera hästdroskor stå parkerade under trädens skugga. Körkarlarna bestod av unga killar i 20-årsåldern som satt på gräsmattan och pratade med varandra eller låg på flaket bakpå sin hästdroska och vilade i värmen. De verkade ha all tid i världen. Det stod säkert 5-6 hästdroskor där. Det här var alltså deras motsvarighet till vår bussdepå. En depå med hästdroskor.

 

Jag undrar hur deras tankar går när de får syn på två turister som vi, som kan åka fritt i världen, står och tittar på dem, tar fram kameran och börjar ta kort? De lever i en annan politisk verklighet än vi och jag undrar ibland hur mycket information som slipprar förbi censuren och når fram till dessa unga killar. Vad pratar de om? Hur tänker de? Vågar de prata öppet med varandra eller tvingas de viska?

 

På den vita nymålade husväggen bakom dem stod, ironiskt nog, med stora, svarta bokstäver:

VOZ ALTA SOCIALISM. Höj rösten. Socialism.

 

Vi gick vidare mot centrum. På Parque José Martí, mitt i stan, står Kubas enda triumfbåge. På inskriptionen står att den är invigd 20 maj 1902. Inskriptionen lyder:

LOS OBREROS DE CIENFUEGOS A LA REPUBLICA CUBANA. Arbetare av den kubanska republiken. Den är byggd av ättlingar till de franska plantageägare som flydde undan slavupproret på Haiti 1804. Det första land som blev självständigt genom att avskaffa slaveriet i Amerika. Genom revolution.

 

En byggnad vid torget Plaza de Armas, är lite speciell. Man kan gå upp på taket och sen fortsätta uppför spiraltrappan i dess blå torn och får då en härlig utsikt över Cienfuegos och havet. Därifrån ser man ut över de låga husen med tegeltak, ända bort till den stora hamnen. När jag gick ner på taket igen, så gick jag fram till innergården och tittade ner. Då såg jag att hela det stora golvet på innergården bestod av klinkers med hakkorset på. Där måste ha funnits kanske 1000 klinkers, som alla hade hakkorset på sig. Nu vet jag att hakkorset är ett flera tusen år gammalt indiskt sanskrittecken som står för lycka och välgång, innan det blev förknippat med andra världskriget. Det var därför det valdes som symbol.

Men en märklig syn var det, trots allt.

 

Så fort man kommer förbi centrum ändrar staden genast karaktär. De fina husen byts ut mot slitna, förfallna hus och gatorna blir mer skräpiga. Ett hus såg ut att vilja falla omkull av sin egen tyngd och hade omedelbart evakuerats i ett annat land. Men här, på balkongen, hängde kläder på tork på klädstrecket och folk satt i skuggan vid husfasaden och tog det lugnt i värmen. Det var en så märklig känsla. Alla verkade vara lediga och gatorna var bilfria. Men sen kom jag på att det var söndag. Det är lika folktomt i städerna på Kuba om söndagarna, som det är i andra städer. Folk sitter inne och glor på TV. Genom ett fönster vi passerade i ett av de slitna husen, hörde vi den officiella sången till FotbollsVM i Sydafrika.

 

Utanför huset stod en cykel som såg lite rolig ut. Ägaren hade monterat på en x-tra barnsadel på styrramen framför hans egen sadel, med fotpinnar och allt, så han skulle kunna skjutsa sitt barn.

 

Vi gick tillbaka mot centrum igen och strosade runt bland de stängda butikerna. Tobaksaffärerna sålde inte bara tobak. På skyltarna stod det: Ron Y Tobacco. Rom och tobak. Eller snarare Rom och Cigarrer.

 

Inne på barerna stod det oftast en handtextad skylt om att man inte fick dricka Rom därinne: PROHIBIDO TOMAR RON. Vi reagerade första gången vi såg de skyltarna om Romdrickning Förbjuden, inne på rombaren. Vad gör man annars inne på en Rom bar? Men det är medhavd rom de menar.

 

Som i så många andra städer på Kuba, så är det ont om träd och grönska i städerna, som kan ge svalka. Det blir ofta väldigt hett. Cienfuegos centrum var inget undantag. Det kan finnas någon liten park med palmer och en gräsplätt, men gatorna och centrum är oftast stora stenöknar med minimal växtlighet. Men Cienfuegos har i varje fall en stor botanisk trädgård som ligger 14 km utanför staden, för den som vill uppleva grönska.

Dit åkte vi inte.

 

Även här finns det kvinnor som klär upp sig i stora, färggranna klänningar, gärna med en gigantisk otänd cigarr i mungipan. De vill sen att turisterna ska ta kort på dem och ge lite turistpeso för upplevelsen.

 

Vi upptäckte, när vi gick omkring, att det fanns många Casa Particulares att välja mellan. Många låg betydligt bättre till än den vi valde. Vi hade kunnat fått en med Patio utanför dörren där vi hade kunnat sitta i den varma kvällen och sett kubaner strosa förbi. Eller längs med vattnet, så vi hade kunnat ta ett kvälls och morgondopp genom att bara gå utanför dörren.