M?nga oxk?rror och h?stdroskor p? Kubas landsv?gar M?nga oxk?rror och h?stdroskor p? Kubas landsv?gar

Med egen bil på Kuba

Fredag 11 juni 10:00

 

Vi var både nervösa och upphetsade den morgonen när vi checkade ut från Hotel Nacional de Cuba. Den mest spännande delen av resan skulle börja. Den mest äventyrliga. Vi skulle köra runt i landet själva. Med egen bil. Utan att kunna spanska. Oron och frågorna snurrade allt fortare i huvudet. Skulle vi hitta rum för natten? Hur ska maten bli? Tänk om någonting händer med bilen? Kan vi göra oss förstådda? Vad ska vi göra om det blir inbrott i bilen?

Ingen av oss talar spanska och kubaner i allmänhet kan ingen engelska. Det här kan bli många Goddag yxskaft-svar.

 

Medans jag gick ut till biluthyrarfirman runt hörnet så tog jag ett djupt andetag och tänkte: Hur det än går så är en sak säker. Det här blir ett äventyr och vi kommer aldrig att glömma det.

 

10 dagar och 140 mil senare visste vi svaret. Vi var utmattade. Att köra bil på Kuba är ingen barnlek.

 

Vi visste att vi stod inför en mängd problem. Ta bara det här med övernattning. Vi hade inte förbokat någonting och visste att det kunde bli svårt. I likhet med andra kommunistländer så är inte systemet med övernattningar för turister särskilt väl utbyggt, för att uttrycka det försiktigt. Det som står till buds är dyra hotell och det går inte att räkna med att de finns i alla småstäder. Vi skulle åka runt på landet och där var övernattningsmöjligheterna starkt begränsade.

Just den här delen av resan, hade jag tonat ner för Kristina. Det ordnar sig, var mitt stående svar. Inga problem.

 

Nu visste vi att det sen 1996 har kommit fram ett system som heter Casa Particulares. Det är vanliga familjer som har tillstånd av staten att hyra ut ett rum i sin bostad till turister. Man bor alltså hemma hos vanliga kubaner. Man hittar dem genom att de har en symbol på dörren i form av ett blått ankare på vit botten. Sådana ska finnas på en del platser.

 

Men fanns de dit vi skulle? Det var inte säkert.

 

Frågorna var många. När vi kommer in i en stad och ska börja leta efter bostad, hur många Casa Particulares finns det i den staden och var ligger de någonstans? Centralt eller på bakgator? Hur ska vi hitta dem?

 

Vi räknade kallt med att tillbringa åtminstone ett par nätter i bilen under vår rundresa.

 

För att inte tala om risken för inbrott i bilen. Jag vet att bilen helst ska parkeras på en betald parkeringsplats, så den är bevakad. Men sådana finns mest i storstäderna, utanför de största turisthotellen. Vi ska åka runt på landet och där finns det nog inget sådant.

Om det ens finns ett hotell.

 

Försäkringen man tecknar har två undantag: Bildäcken och radion. De går inte att försäkra. Blir det inbrott i bilen och radion stjäls, får man bekosta en ny radio. Till marknadspris. Likadant om man får punktering. Nya däck och ny radio. Kanske flera gånger under resan. För min inre syn hade jag en återkommande bild: Bilen uppallad på bockar med alla fyra hjulen borta. Rutorna inslagna och bilradion borta.

 

Hur är det med bensinen? Är den verkligen så svåråtkomlig? Långa köer? Och långt mellan bensinmackarna? Här fick jag aldrig något klart besked av resebyrån, när jag bokade bilen hemma i Sverige. Bara undvikande svar.

 

Det var ingen tvekan: Det här ska verkligen bli ett äventyr! Vad som helst kan inträffa.

 

 När jag körde bil upptäckte jag även att det saknades vägskyltar som pekade ut färdvägen. Tre tillfällen av fyra saknades vägskyltar. Det kunde finnas en skylt i början med uppgift om hur jag skulle köra, men efter en stund delade sig vägen och ingen ytterligare skylt fanns att tillgå. Det fanns heller ingen vägmarkering med vägnummer, så fast jag hade en bra karta och det såg lätt ut att köra, så blev det i praktiken svårt att hitta rätt väg.

 

Jag var aldrig riktigt säker på att jag körde på rätt väg heller, förrän jag hade kört någon mil och då upptäckte att jag hade kört fel. Tillbaka igen. In i rondellerna och cirkla, ta det försiktigt. Titta förgäves efter vägskyltar som inte finns. Försök ignorera de 10-tals som står där och liftar. Tänk efter och med lite tur köra in på rätt väg.

 

När jag skulle ut från Havanna och köra till Ernest Hemingways bostad Finca La Vigia såg det på kartan ut som en lätt väg. Enbart 9 km utanför stan. Först 2 timmar senare var jag framme. Det tog ytterligare 2 timmar innan jag hittade Kubas enda motorväg Autopistan och kunde fortsätta resan söderut.

 

Jag lärde mig snabbt att det fanns en enkel lösning på problemet. Den lösningen använde jag mig av nästan varje dag. Jag tog upp de där liftarna. Jag hade nästan alltid 1-3 kubaner i bilen. De kunde med teckenspråk visa mig hur jag skulle köra i rondellerna och när jag skulle svänga av vägen.

 

Ofta hade jag även skuffen full av säckar med potatis och grönsaker de skulle frakta hem också.

 

Kubas transportsystem är oerhört eftersatt. Det fattas bussar, det fattas drivmedel, det fattas reservdelar att reparera med, när de går sönder. USA:s stenhårda handelsembargo, som har funnits sen början på 1960-talet, har skärpts allt mer under åren. Dit räknas såväl livsmedel som reservdelar till bussar och bilar. Det har lett till att väldigt många människor liftar. Många pendlar till arbetet genom att lifta flera mil. Varje dag.

Man kan se dem överallt. De står vid rondeller, utfarter, bensinmackar och busshållplatser i tröstlös väntan på en buss som kanske kommer, kanske inte. Och om den kommer kan den redan vara överfull.

 

Det är därför det är lag på att kubanerna måste ta upp liftare. Ekonomin är beroende av att människor kan ta sig till sitt arbete. Så de hjälper till med det på alla sätt. Solidariteten därvidlag är stor. Gemenskap finns och de som kör förbi i någon bil utan att ta upp liftare får räkna med knutna nävar och skällsord ropade efter sig.

 

Vägarna är ett kapitel för sig. De är inte rustade på länge, med stora hål i vägbanan som följd. Kör du ner i ett av dem är det slutkört. Då är det bärgning som gäller. Har du tur får du bara en punktering. Överallt på Kuba ser man bilister vid vägkanten som håller på och skiftar hjul. Det är för övrigt väldigt lite trafik på vägarna. Hästar går lösa längs med väggrenen och betar. Både i som utanför städerna.

 

För övrigt är vägarna ojämna. Speciellt när du kommer ut på landsbygden. Bilen rister och skakar och du är rädd att ljuddämparen ska lossna. Det fortaste som gick att köra med något så när komfort var 70km/h. Men då var det en bra väg i närheten av Havanna.

 

Men det gäller att inte slappna av. Plötsligt kan det vara en stor grop mitt i vägbanan. Så det gäller att hela tiden ha ögonen riktade mot vägen och inte fingra för mycket på radion eller titta på annat i landskapet. T om på autopistan var det stora gropar och vid ett tillfälle ett mindre dike (!) som det gällde att försiktigt ta sig över. En gång kom jag in på en liten, sömnig grusväg på vägen mot Grisbukten, som jag bara kunde köra 30 km/h på i 1- 2 timmar. Jag besökte muséet över USA:s misslyckade invasionsförsök 1961.

 

Radion var för övrigt en besvikelse. Jag hade sett fram emot att lyssna på bra kubansk musik under resorna, men oftast var det politisk propaganda eller konstiga versioner av gamla populärschlagers som spelades. Ofta nämdes ordet Casa Blanca av den allvarlige programledaren. Det tog några gånger, sedan förstod jag att de menade Vita Huset i Washington. Tv:n hade ett program som hette: Reflexioner av Fidel, där han gav sin syn på politiken, såväl inom Kuba som utomlands. Den politiska propagandan syntes även vid sidan av vägen genom stora affischtavlor av trä med socialistiska slagord som: Socialismen är jämlik; Socialism eller döden; Socialism är frihet, etc.

 

Det kanske var sant för 50 år sen, men är det sant idag?

 

Eftersom antalet bilar är få pga bensinbrist så är det desto mer häst och vagn som gäller. Speciellt i småstäderna. Där är det hästdroskor som fungerar som taxi. Det var ganska charmigt. Synd bara att de var förbjudna att ta upp turister i hästdroskan. För det krävdes tillstånd av staten. De beklagade sig och sa: dangerous, och visade med teckenspråk att det kunde finnas ögon som bevakade dem. På Kuba är det farligt att tala för länge med en turist om de inte har ett yrke som tillåter sådana kontakter. Antagligen är regimen rädd att kubaner ska få upp ögonen för hur turister lever i sina demokratier och vilja ha såna friheter även på Kuba. Därför är det viktigt för demokratins utveckling att resa dit och visa att det flesta medborgare i världen kan resa vart de vill, utan att be staten om lov och därmed riskera godtycklig bestraffning.

 

Att resa är att ta ställning. Att resa är att sprida demokratin. Och vilken resa vi gjorde.

 

Casa Particulares symbol. Den som har den på dörren har tillstånd av kubanska staten att hyra ut ett rum till turisterna i sitt hem. De betalar en fast avgift varje år. Oavsett om de har många eller ingen hyresgäst.